Disa Thorsson

 

Måndagen den 24:e Februari, alltså för en vecka och tre dagar sedan så hände en sak som aldrig händer. Något man bara tror händer bland andra man inte känner eller som bara händer i olyckliga filmer. Att sitta här och skriva detta är inte verkligt, det är ofattbart och en obeskrivlig känsla som ingen kan beskriva med ord. Efter en dag i skolan, ett vanligt gympass och en vanlig middag en vanlig måndag så händer något. Tre ord som förändrade mitt liv bara på några få sekunder. Förra måndagen vid halv 9 tiden kommer Ulrikas mamma hem till mig, tillsammans med Ulrika. Samtidigt som jag sitter i mina föräldras säng och kikar på film knackar det på dörren. Hör mitt namn och i dörröppningen står Ulrikas mamma Ann. Möter hennes sorgsna och kalla ögon. Vad gör hon här? Varför ser hon ut som hon gör? 

 

Att skriva detta nu får mina ögon att fyllas av tårar, skakande händer och hela min värld rasar ihop i små bitar. Det är Caroline Disa, hon finns inte mer. Hela min kropp föll ihop och samtidigt som hela min värld rasade ihop förstod jag inte vad som hade hänt.  Jag tänker inte berätta detaljerat vad som hände, varför, hur och så vidare. Hela måndags kvällen spenderades med Ulrika. 

 

Vår bästa vän, var helt plötsligt borta. Hon hade försvunnit, hon fanns inte mera. Allt som vi hade gjort, alla minnnen och händelser. Allt var bara borta.  Allt vi skulle gjort ihop spelade inte längre någon roll. 

Chocken har suttit i sedan i måndags, jag har själv sysselsatt mig dag efter dag för att ta igenom mig denna ständiga smärtan. Hur många jag än har berättat detta för så har jag inte förstått det själv. Hon är ju inte borta, hon finns fortfarande. 

 

Vi sågs minst en gång i månaden, så snart har det gått en måndad och då ska vi höra av oss. I min värld existrerar hon fortfarande. Vi ska snart träffas. Vi tre, vi som tog oss igenom högstadiet tillsammans. Det var vi mot världen. Vi kämpade oss igenom allt, vi stod kvar. Tillsammans, och bara för att vi började på olika skolor skulle vi ändå fortsätta träffas. Att bekräfta det för andra vad som har hänt, spelar ingen roll. Att sitta och skriva dödsannons med min Ulrika spelar ingen roll. Vad var det vi gjorde? Skrev vi dödsannons åt Caroline? Det är ofattbart, det gör ont. Dagligen kämpar jag mig igenom timmarna, och det går bra. Jag klarar mig. Men kanske klarar jag mig så bra bara för att jag inte fattat. Kanske kommer det bli värre? Bättre? Kommer begravningen vara den stora bekräftelsen?

 

Kommer antagligen hålla mig borta från bloggen när det gäller min vardag, min blogg kommer att tas när jag känner för det. När jag vill och orkar ta mig till datorn.

 

Mitt liv har förändrats, en del utav mig har försvunnit. Min absolut bästa vän har lämnat mig. ett tomrum har skapats i mig och så fort mörkret faller på kvällarna så bryter världen ihop. Allt faller isär. Hjärtat gör så ont, hela kroppen krampar och man känner sig så ensam. Men som tur är så har jag så extremt bra vänner runt omkring mig som får mig att kämpa. Caroline får mig att kämpa för att fortsätta leva mitt liv. 

Det har gått en vecka, men ändå har jag inte förstått. 

 

Att skriva långa inlägg kommer inte räcka för att beskriva min sorg, kärlek för Caroline och allt som har hänt. Men det kommer att hjälpa mig igenom en del. Ord kan inte beskriva allt jag vill fått sagt. 

Men jag hoppas innerligt att ni förstår detta. Nu ska jag ta dag för dag som kommer, kommer säkert höra av mig. Men jag hoppas att ni förstår att allt inte kommer att vara som vanligt.  Detta inlägget försökte jag hålla kort, kommer säkert flera inlägg som dessa. Det hjälper mig, och om det är tråkigt att läsa om. Fine, ni som inte vill läsa om de behöver inte läsa min blogg. Men då hoppas jag att ni i alla fall förstår.

 

Känns som om det jag skrivit här nu inte är tillräckligt, men jag ska försöka.Hoppas ni förstår!