Disa Thorsson

-Det har nu gått ca 7 månader sedan min allra bästa vän lämnade denna världen, tiden har gått alldeles för fort här nere. Jag kan minnas allt in i det minsta detalj hur min kropp vreds om och hur mitt hjärta krampade när jag fick beskedet att Caroline inte längre var en del utav denna världen. Hur min kropp föll ihop och hur mitt liv förändrades på så kort tid. Att jag hädanefter skulle få leva med en smärta för resten av mitt liv som man inte kan sätta ord på. Min vardag förändrades, mina rutiner och allt som ingick i mitt liv var helt borta. Alla som var en del utav min vardag skulle få ett besked att deras liv hade nu också förändrats. Den 24 Febrauri 2014 tog min bästa vän livet utav sig och dagarna efter de har aldrig varit sig lik.

 

Vår vänskap

-Min kära Caroline, så länge som vi känt varandra känns det nu ofattbart att du inte längre finns i min värld. Jag och Caroline träffades redan på förskolan och vi har sedan dess följt varandra tills gymnasiet skilde oss åt. Men det var inte förrens i högstadiet som vi öppnade ögonen för varandra. Vi var som fiender under lågstadiet då hon gillade Tokio Hotel och jag Rihanna. Vi tjafsade ständigt om onödiga saker och ogillade varandra en hel del. Men när vi båda mognade till under våran högstadie tid så fann vi varandra och inget kunde bli bättre. Vi var en grupp på 4 personer som var så otroligt olika. Jag och Caroline kom från en lågstadieskola medans Ulrika och den fjärde medlemmen kom från en annan. Vi alla fyra var så extremt olika men vi hittade något som fick oss att fungera efter ett tag. Musiken. Musiken fick mig till att bli en större del utav gruppen och redan i åttan så klickade jag bättre med Caroline och Ulrika som aldrig förr. Jag var fjortisen som sprang runt medans Ulrika och Caroline valde det andra hållet. Det är facinerande hur vi tre klickade så bra, vi var en trio som funkade oavsett vad. Vi tre stod emot allt och var den där gruppen som folk kunde kolla lite extra på i skolan. -Ja, för att vi var annorlunda! Det var det som fick mig att vara kvar hos Caroline och Ulrika oavsett om jag umgicks med alla andra i min klass. Jag tyckte om idén att inte vara som alla andra. Strykan Caroline hade var sagolik. Hon gick emot allt och krigades. Desamma gäller Ulrika, min vackra Ulrika. Båda är två makalösa tjejer som det lyser ifrån, en enorm styrka. 

 

Det finns mycket mörker och smärta genom högstadiet men så som jag minns det nu är det mycket ljus och glädje. Så kul som vi hade det! Så mycket skratt och roliga minnen som jag har. Så många roliga bilder och videos som jag har kan förgylla hela ens dag. Det var en mycket speciell vänskap vi hade som ingen riktigt kunde förstå sig på. Vi var så olika men ändå så lika och vi klickade fantastiskt bra.

 

Det finns mycket minnen jag kan dela med mig utav för att få er att måla upp en fantastiskt fin bild utav hur Caroline var. För det är exakt vad hon är, FANTASTISK. En makalös tjej, en overkligt bra och underbar tjej som skulle vara bra på allt. Hon var perfekt i allt och gjorde allt gudomligt bra. 

 

Vår vänskap fortsatte och blev starkare när vi alla tre splittrades efter nian. Nu sågs vi inte varenda dag men när vi väl träffades var den tiden guld värd. Vårt vänskapsband var starkt. Men efter befrielsen från högstadiet såg vi hur Caroline förändrades. Hon fick vara den hon alltid ville vara, hon var fri från högstidet och kunde börja om. Vi älskade henne lika mycket för det. Klart fanns det sämre sidor med att hon förändrades men hon såg det bara som en möjlighet att hitta sig själv och testa nytt. 

 

Vår vänskap kommer att vara för evig tid. Hon kanske inte befinner sig här nere med mig och Ulrika. Hon befinner sig på min vänstra sida av mitt bröst. Där mitt hjärta är, där kommer hon att vara för resten av mitt liv oavsett vad. Hon finns alltid med mig och jag kommer för evigt att älska henne.

-När man föreställer sig hur det ska kännas när en person inte längre finns fysiskt är det svårt att förstå den verkliga smärtan. Jag vet hur det känns när någon dör, den smärtan kände jag när min mormor dog. Men eftersom att jag var såpass liten är inte den smärtan desamma som denna. 

 

Det var en vanlig måndag. Jag gick i skolan, åkte till gymmet och åkte sedan hem. När jag var på gymmet så kikade jag min mobil som jag hade lämnat i skåpet. Jag hade då fått tre meddelanden från Caroline och Ulrika. När jag öppnade facebook gruppen som vi delade så hade Caroline skrivit till oss att hon älskade oss. Ulrika hade även skrivit två gånger efter henne och sedan jag. Det var inte så konstigt.

 

När jag kommer hem och väljer att lägga mig i mina föräldrars säng för att kolla på film resten av kvällen så knackar det på dörren. Mitt uppe i min film som jag hade valt "Holiday" så stängde jag av filmen och försökte höra vem som kunde tänka sig att stå vid vår dörr så sent på kvällen.

Jag hade en känsla i hela min kropp att något var skumt, något stämde inte. Eftersom att det var pappa som öppnade dörren hörde jag att han hade en nerstämd ton men jag anade aldrig vad som väntade när jag gick upp för trappan. Pappa ropade nämligen på mig och bad mig komma upp. Samtidigt som jag tog mig upp från sängen hade jag en obehaglig känsla som kröp i kroppen. När jag gick runt hörnet och tog mig till min hall möttes jag utav ett par sorgsna ögon. Ulrikas mamma Ann stod i dörröppningen. Jag hade en känsla att det var något som var riktigt riktigt fel, hela min kropp ville veta sanningen som jag kanske redan visste. 

 

Jag minns inte om jag sa hej eller något liknande men i samma stund, under dom få sekundrarna visste jag inte att mitt liv skulle rasa ihop. 

 

- Caroline är död, hon lever inte längre. Hon har tagit livet utav sig Disa.

 

Min värld RASAR ihop, inget är viktigt. Inget spelar någon roll, inget har någon betydelse längre. Hela min kropp vrids isär och jag faller ihop på mitt kalla hallgolv. 

Man kan inte beskriva den smärtan ens kropp, hjärta, hjärna och ens själv utsetts för. Så jävla mycket känslor och inte en enda känsla var bra. I bakgrunden står min pappa och min lillasyster Saga. Min hund Zeke som inte förstår något. Det hade varit skönt att ibland inte förstå. 

 

Efter några få sekunder kommer min Ulrika in i min hall. Jag kommer aldrig glömma hur hon uppförde sig. Det kan plåga mig fortfarande hur vi led den kvällen. Hur vi spenderade timmar på mitt hallgolv för att förstå varför. VARFÖR? 

Efter att Ulrika hade lämnat mig för kvällen började min mobil att ringa, meddelanden mottogs men jag valde att stänga av den. Även om jag inte fattade varför den bara kunde vara på. För minutrerna efter att Ulrika hade gått så var allt så smärtsamt. Tankarna spridde sig runt om i huvudet, tanke på tanke på tanke på tanke. Hur kommer mitt liv att se ut nu? Hur kommer jag må? Kommer jag bli sjuk? Skolan? Vänner? Familj? Begravning? Men framför allt var tanken, VARFÖR? Jag ville inte inse det verkliga. Vilket tog mig flera månader. Jag kan fortfarande tveka på att det har hänt, även om jag sätt hennes kropp.

 

Jag minns inte så mycket dagarna efter Caroline hade dött, det är väldigt suddigt. Men det jag vet är att den kvällen som jag skulle sluta ögonen och faktiskt sova var det absolut jobbigaste. Jag kunde gråta mig till sömns många kvällar, ligga och undra. Med en vidrig smärta i hela kroppen som spred sig igenom mig. 

Dagen efter Caroline hade dött hade nyheten spritt sig över Facebook då hennes pappa hade skrivit om händelsen. Jag valde att vända mig till mina närmsta vänner som inte visste im nyheten. Jag skrev till Amanda, Amanda och Isabella att Caroline hade dött. Samtidigt som jag skrev meddelandet skakade mina händer och det var otäckt att skriva en sådan sak på sms till mina bästavänner. På eftermiddagen kom Amandorna och Bella till mig. Men dagarna efter det är suddiga.

- Att gå igenom en sådan här händelse i denna åldern är riktigt riktigt tufft. Man tror inte att man kommer klara det men man gör det. När ens liv är som mörkast och svårast reser man sig upp och når sitt mål. Många frågar mig hur jag klarar mig genom vardagen. Hur jag mådde. Hur jag klarade av skolan, att komma igång med plugget igen. Faktum är att det är svårt för mig att minnas hur jag tog mig igenom det svåraste stunderna. Caroline var en stor del utav mitt liv och min vardag och helt plötsligt försvinner en del utav pusslet och allt rasar ihop. Att jag nu kan kolla på foton och inse att jag aldrig mer kommer kunna ta fler foton eller att jag aldrig mer kommer att få röra vid henne eller höra hennes röst. Kommer aldrig kunna skämta med henne på vårt sätt. Allt försvinner och blir ett minne.

 

Men efter att gått igenom en sådan här tragisk händelse så ser man ljusare på saker. Och man uppskattar saker mer. Jag är glad att jag fick den tiden jag fick med Caroline. Jag fick tre timmar ensam med henne på thairestaurangen i Arkaden. Vi snackade om ALLT. Senare träffade vi Ulrika samma kväll och vi spenderade kvällen ihop med att kika på film. Jag fick min kram innan jag klev av bussen, jag trodde aldrig i hela mitt liv att det var den sista gången jag kände av hennes närhet. Hennes värme, hennes vackra ögon, fina leende och små händer. Men jag är tacksam över den fina vänskapen vi hade och att hon nu i efterhand nämner att vi var dom två som betydde mest värmer så mycket i mitt hjärta. Jag och Ulrika var dom två som stod Caroline närmast. Jag är så oerhört tacksam för allt Caroline gav mig. Jag har förlåtit henne och jag lägger mina tankar på att hon mår bättre där hon är nu. Där hon passar in bland änglarna. För det var lite det som var problemet att var hon än gjorde, så passade hon inte riktigt in. Hon hittade inte riktigt sin plats. Men nu är hon med änglarna, där hon hör hemma även om jag över hela mitt hjärta skulle vilja ha henne här hos mig. Men jag kommer vara evigt tacksam för den tiden och den vackra vänskapen vi delade.

- En sak kan jag säga efter denna händelsen att jag har dom absolut finaste människorna runt omkring mig. Jag har en underbar familj, jag har fantastiska bästa vänner, fina vänner. Jag har även en helt otroligt fin släkt och stöttande klasskamrater. Lärare som har förståt smärtan som jag har burit på och sist men inte minst min kärlek - Fredrik.  Om det inte vore för någon utav dessa, speciellt mina vänner, familj eller Fredrik hade jag aldrig stått såhär stadigt som jag gör idag. Dom fick mig att resa mig upp, att hitta glädje och hopp bland dom mörkaste dagarna i mitt liv.  Jag är lyckligt lottad och riktigt stolt över alla mina fantastiska vänner jag har runt omkring mig. Det är inte lätt för folk i omgivningen att veta vad man ska säga eller hur man ska uppföra sig. Men alla gjorde sitt bästa och alla lyckades på sitt sätt. Jag är evigt tacksam till er alla.

 

Det finns så många jag vill tacka. 

Ulrika är den som jag delat detta med och jag kommer aldrig kunna tacka henne tillräckligt för vad hon har gjort för mig. Jag hoppas att våran vänskap kommer hålla livet ut, jag älskar henne så mycket!

Bella, Amanda, Magnum har funnits där för mig så mycket! Jag älskar dom över hela mitt hjärta och deras betydelse för mig är ofantligt stor. Jag har Issa, Linnea, Julia, Jossi och Jennie som har stöttat mig mycket och lyssnat på mig. Jag har extremt fina klasskompisar som har stöttat mig, det har varit så otroligt skönt att få dela med mig utav en sådan här händelse till vissa i klassen. Skolan har ju varit ett stort steg efter att Caroline dog och att ha sådana fina människor i sin klass är guld värt. Jag har en familj som alltid stöttar mig, dom har varit en stor roll i mitt liv och jag kommer nog aldrig kunna tacka dom på det sättet jag vill. Desamma gäller min släkt, min farmor som har lyssnat och givit mig råd. 

 

Sedan finns det en plats dit jag alltid vill till när jag mår som sämst. Där ett lugn skapas i hela min kropp och där såren läker som allra bäst. Där jag får träffa dom absolut vackraste personerna som stod Caroline närmast. Stället jag älskar att besöka är Carolines hus. Där jag får träffa hennes underbara mamma Affi och hennes lillebror Hampus som är så otroligt stark. En förebild till många, en 13 åring som inte har haft det så lätt men ändå valt att fortsätta och att kämpa för Caroline. En ljusstryka som inspirerar.

 

Och till sist men ABSOLUT inte minst. Min prins.

- Fredrik, jag vet att du kommer att läsa detta. Jag vill förtydliga för dig hur mycket jag älskar dig och hur mycket du betyder för mig. Det finns inte ord på detta språket som någonsin kommer att förklara den kärlek och känslor jag har för dig. Din betydelse är oändlig och det du gjort för mig är något som jag aldrig kommer kunna tacka dig för tillräckligt. Precis som mina vänner har du ställt upp för mig när jag mådde som sämst. När jag inte såg några positiva utgångar. 

 

Den 12 mars började vi snacka igen och jag kommer vara ständigt tacksam för det. För mitt i allt, två veckor efter Carolines död skriver killen till mig som jag innerst inne verkligen vill ha. Men oj vad det gick fel från början, tack tack tack att vi fick en chans till och att vi kunde börja om från början. 

Resan tillsammans med dig har varit en dröm, så overkligt. Jag tänker inte dela med mig utav våran kärlekshistoria men jag vet att jag inte längre behöver drömma om det jag vill ha för det jag vill ha har jag redan framför mig. Varenda dag. Mina drömmar om dig blev sanna. Den platsen du har i mitt hjärta får mig att resa mig. Att du är en del utav mitt liv är något så underbart. Att en kille dök upp i mitt liv under den jobbigaste perioden var ofattbart. 

 

Han är mitt mirakel. 

- Fredrik, jag älskar dig så ofattbart mycket. Och utan dig vet jag inte vad jag hade gjort. ♥