Disa Thorsson

Idag är det måndag, vilket innebär att det var 62 dagar sedan Caroline lämnade denna världen. Tiden har gått så otroligt fort, härom dagen var det två månader sedan. Vad händer med tiden? Vad gjorde man, vad händer nu? Om två månader har gått så vet jag att tiden kommer gå så otroligt fort framåt. 

Snart kommer skolavslutning, sommar, sommarjobb, resor. Veckorna rinner förbi, man hinner knappt tänka. 

 

Så, hur mår jag? Det går upp och ner. Med all den tid som har gått så blir det allt lättare. Veckor efter att Caroline hade lämnat denna världen var allt så otroligt rörigt och det var ett sådant drama. Ett drama som ingen var van vid. Det var sådant drama, jag mådde ständigt dåligt och hade fruktansvärda nätter. Dagarna var bättre då jag träffade mina vänner som har fått mig att ta mig igenom detta. Som har fått mig att läka. Det var även mycket lättare när solljuset var framme, när jag slapp mörkret och tystande. Mina vänner har varit ett så extremt stort stöd för mig. Vi har hjälpt varandra, vi har tagit oss igenom det värsta. Och det är inte många som har gått igenom detta som vi har. Jag är stolt över mig själv och mina vänner. Vi är absolut starka och jag är så oerhört glad över alla som har hjälpt mig genom den jobbigaste situationen i mitt liv. Jag har kämpat mig igenom dom absolut tuffaste dagarna med mina vänner, min familj men även bekanta som orkat lyssna. Det har hjälpt mig att prata, det har fått mig att läka, fått mig att gå sakta men säkert vidare i livet. Att jag pratat så mycket som jag har gjort om händelsen har gjort mig stark.

 

Jag har gått igenom riktigt tuffa nätter, hemska drömmar där jag har vaknat med tårfyllda ögon och hoppats på att drömmen antingen var sann eller overklig. Ingen ska väl egentligt behöva gå igenom en sådan här fruktansvärd händelse. Men nu har jag det. Nu är jag starkare än någonsin och förberedd. 

Det kommer alltid att gå upp och ner, även om månaderna går så kommer Caroline aldrig att försvinna. Man kanske inte pratar lika mycket om det eller gråter lika mycket. Men man sörjer fortfarande och det är fortfarande lika svårt att förstå vad som verkligen har hänt.

 

Att en utav mina bästa vänner ligger i en urna under marken är obeskrivligt ofattbart. Hon ska ju inte vara där, hon ska vara med mig och göra fina minnen med mig. Jag kommer aldrig i hela mitt liv få röra vid henne igen. Hennes kropp är borta. Hennes fina lilla näsa, hennes söta små händer. Det finns inte mer, det finns i en urna bland jorden. Men hon finns med mig varenda dag, i drömmar och i verkligheten. Hur konstigt det än är, hon är med mig oavsett vart jag går. 

 

Mitt liv har varit en berg och dalbana och kommer förbli det ett tag. Det kommer dagar då jag vill stänga in mig och bara lyssna på musik och kika igenom bilder. Eller dagar där jag vill skratta och må bra, det är också tillåtet! 

 

 

Häromdagen köpte jag och Bells med oss lite gott hem, vi kikade på film och hade det super mys. Så glad att jag har fått spenderat så mycket tid med min Bells, det är inte så ofta!

När vi överraskade Amanda på morgonen åt vi först lite frukost och sedan åt vi tårtan! Hon fick även två kort som var inramde. Ett på mig o Amanda och ett på Issa o henne!