Disa Thorsson

Hej! Som ni märker är inte bloggen prio ett riktigt, mitt liv och mina vänner & familj är det. Ibland kommer det dagar som dessa när man känner att man pratat tillräckligt och bara vill skriva.

 

Igår var det begravning för min finaste Caroline. Det var så otroligt vackert, sorgligt, ofattbart. Jag och Ulrika befann oss i kyrkan vid halv 11, när kistan kom. Vi ville vara där när Caroline skulle komma men även se hur fint det skulle bli. Flera blomsterbud hade kommit och solen sken igenom hela dagen. Timmarna innan begravningen gick långsamt. Men med timmarna blev kyrksalen allt vackrare med mer blommor, ljus, musik. 

Jag och Ulrika fick se vart våran bästavän skulle vila någonstans. Det är så overkligt att inse att hon kommer att få en plats på kyrkogården. Att en sten med hennes namn på, kommer att stå där. Det är för tidigt att ha någon utav sina vänner, bekanta eller familj på en kyrkogård. Det ska egentligen inte finnas i vår värld, inte än i alla fall.

 

Vid ett kom fler vänner, familj, grannar, klasskompisar, lärare och bekanta. Kyrkan var fylld av människor och allt blev mer verkligt. Det började liksom likna en begravning mer och mer. Vid halv två startades begravningen med en låt som Caroline älskade Mad World - Gary Jules. Under begravningen spelades Broder Daniel, Kent, Håkan m.m. Det var en så otroligt vacker begravning. Det kunde inte bli mer Caroline. I begravningsakten så hade jag fått chansen att säga något. Veckan innan begravningen har jag suttit med ett tal, vridigt och vänt på det. Allt jag skrev kändes så fel och otillräckligt. Men till slut fick jag ihop en text som jag tyckte var bra, och som var enkel för mig att läsa upp. Det var bland det jobbigaste, tuffaste och svåraste jag någonsin gjort. Men det var även så otroligt skönt, lättande och jag var nöjd. Har aldrig känt mitt hjärta slå så hårt inför något innan. Men där stod jag med gråten i halsen och läste inför Caroline och alla närvarande. 

 

Tänker inte berätta allt, men det var så obeskrivligt fint. Jag hade Ulrika vid min sida, hand i hand klarade vi oss igenom vår bästaväns egna begravning.
Sedan tog man farväl, men för mig var det inte farväl. Caroline kommer alltid att stå vid min sida. Hon kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Vi kanske inte ses fysiskt men jag ser tecken som jag verkligen känner på mig att dom är från henne. Tecken, drömmar, tankar och prat på kvällarna duger just nu. Men en dag, kommer saknaden att komma ifatt mig.  En dag kommer jag även att få träffa min bästa vän igen. Få prata med henne, få krama om henne.