Disa Thorsson

Hej på er! Det känns lite konstigt att vara borta från bloggen eftersom att det var en sådan rolig rutin för mig. Men tyvärr har mycket i min vardag förändrats. Jag orkar varken plugga eller träna. Det känns inte heller så rätt för mig att blogga varenda dag så jag bloggar då jag orkar. Känns konstigt att bara börja blogga om min vardag igen, som om inget har hänt. Det känns inte ens vettigt att blogga, det finns liksom viktigare saker i livet, just nu. Blogga gjorde jag när jag var glad, hade lust för det..

 

Satt precis ute i vårsolen och lyssnade på Håkan medans jag åt american panncakes och lite annat gott till. Riktigt varmt och skönt jämfört med hur det har varit. Satt och tänkte på Caroline, alla våra minnen och skratt ihop. Det är tur att det går mot ljusare tider, det underlättar för mig enormt mycket. Något som även underlättar är att jag håller kontakt med mina underbara vänner som ställer upp för mig. Har till exempel haft daglig kontakt med Ulrika, vilket vi inte hade innan. Tänk att just en sån här sak behöver hända för att man ska höra av sig vardagligen till varandra. Men just nu spelar det ingen roll, bara glad och uppskattar det små sms och samtal man får. Varenda sak berör och är viktigt.

 

Idag har det gått 15 dagar sedan min bästa vän Caroline lämnade denna världen. Såklart är det tufft, vissa dagar är väldigt enkla och vissa är så extremt jävla jobbiga. Alla sörjer ju på sitt sätt och jag vet inte hur jag sörjer. Tror att jag sätter på en roll, och inte känner något. Sedan när jag släpper den rollen när jag kommer så är det svårt att hålla tårarna inne. Man blir alldeles trött och orkar INGET.

Saknar henne så extremt mycket. Det är något som jag kommer att göra för resten av mitt liv. Och ord kan verkligen inte beskriva hur mycket jag älskar den tjejen och hur mycket hon betydde för mig.

 

Det är även svårt att sätta en gräns, en gräns över hur mycket man vill dela med sig av. Vill inte berätta allt som jag känner, vilket är omöjligt med meningar här på bloggen. Men en del vill jag såklart berätta. Caroline var och är med bästa vän. Det tänker jag inte gömma därför väljer jag att berätta för er. 

 

Begravningen närmar sig och kanske blir det den stora bekräftelsen? Jag vet inte, jag går fortfarande och väntar på att hon ska skriva till mig. 

 

Det får vara nog för denna gången, hoppas att ni alla mår fint som läser detta. Ta hand om er och ta hand om era nära och kära runt om kring er. Det är de finaste ni har, ta dom inte förgivet.